|
Att träna med |
||||
|
BAKGRUND / ÄNDAMÅL |
||||
|
Mellanschnauzern är den ursprungliga schnauzern. Dess huvudsakliga uppgift var att självständigt vakta gården och hålla efter råttor och andra skadedjur. Ur mellan har dvärgschnauzern avlats fram. Riesenschnauzern är ingen egentlig schnauzer. Den arbetade som vaktande och drivande boskapshund från början, men när den höll på att dö ut korsades den med den då så populära mellanschnauzern, och så räddades även den för framtiden. |
||||
|
|
Schnauzern kan beskrivas som en robust, självständig, lekfull och skäggig allroundhund, som gärna blir något av en enmanshund. Den är väl medveten om vilka som ingår i flocken och de som tillhör närmsta bekantskapskretsen kan den acceptera även om den inte är översvallande mot främlingar. Den tyr sig mest till den person som ger den meningsfull sysselsättning. Schnauzern formas mycket av sin uppväxttid. Tillåter man att den är lite vild som ung, kan man få upp farten på kommande agilityträning/lydnadsmoment. Men även om de första levnadsmånaderna inte blir som man tänkt, är det inte kört. Schnauzern besitter nämligen en mycket flexibel mentalitet, den är tålig och överser med upphöjt lugn människans brister. Detta gör den till en äkta överlevare. |
|||
|
Man bör vara noga med inkallningen redan med valpen, jaktlusten är djupt rotad. Det är inte heller fel att leka in lydnadsmoment med den unga schnauzern, bara man anpassar kraven efter hundens mognad. Har man sikte på tävling är det av största vikt att börja med kontaktövningar direkt man får hem valpen. Man behöver inte vara orolig för att knyta hunden för hårt till sig, självständigheten finns där och behöver inte tränas. Med rätt kontakt får man upp arbetsivern. Att äga en schnauzer innebär att det aldrig blir långtråkigt. Den stora initiativrikedomen har gett många schnauzerägare gråa hår, men kan man ta hundens upptåg med humor kommer man långt. Tålamod är en av nycklarna till ett bra förhållande med schnauzern. Ledarskapet befästs redan från början, se till att det inte blir schnauzern! Självständig som den är har den inget behov av någon som talar om för den vad den ska göra. Därmed inte sagt att den inte behöver en ledare, man får bara jobba hårdare för att förtjäna den rollen. De stunder du ägnar åt pälsvård och annan hantering av hunden är utmärkta tillfällen att mjukt men bestämt visa vem som är ledare. I vissa situationer kan man behöva visa handgripligen vem som bestämmer. Reaktionen man får liknar ingen annan, schnauzern tittar förbryllat upp under lugg och undrar om det verkligen var något att hetsa upp sig så över... |
||||
|
Det skiljer en del mentalt mellan de tre. Dvärgschnauzern är oftast villig att vara tillmötesgående, den är mycket lätt att ha att göra med. Flera dvärgar har deltagit i spår- och sök-SM, men den passar lika bra som sällskapshund då den inte river huset om den inte blir aktiverad. Viss stimulans gör dock dvärgen till en trevligare hund att ha att göra med. Tyvärr behandlas många som "maskotar" - gör inte det misstaget, inuti dvärgen bor en riesen! Den behöver fostras med lika fast hand och konsekvens. Det är en stor hund i litet format, men den verkar trots det medveten om sina begränsningar. Vaktinstinkten finns kvar, men den använder till skillnad från sina större bröder sin stämma för att skrämma bort inkräktare. Detta bör stävjas, annars finns risken att dvärgschnauzern blir väl förtjust i sin egen röst... |
Anki Johnsson och den peppar & salt-färgade dvärgschnauzern Eisengrims Fridolin. De tävlar i elitlydnad och agility klass II. De tränar mycket spår också, varje vecka, men de tävlar inte i den grenen. |
|||
|
Mellanschnauzern kan också vakta med skall, men det är lika vanligt att den enbart använder sitt utseende och agerande, även om den nu för tiden inte hotar besökare till livet. Melllisen är den med mest egen vilja, den som är kanske mest självständig. Den har ett energiskt temperament samtidigt som den är lugn och sansad. Gemensamt för dvärg- och mellanschnauzern är att de fortfarande har kvar råttjägarinstinkten. Med sin goda hörsel lokaliserar den gnagaren, tar ett jätteskutt och slår bytet med tassarna. Det har hänt att den vid spårarbete övergått till att jaga skogsmöss på detta vis. Jaktlig sluthandling i spåret fungerar därför bättre än att använda flockinstinkten. Man ser detta fångstbeteende även vid apportering och det kan vara bra att veta att det är en av schnauzerns ur instinkter. Undvik att kasta apportbocken, lägg ut den istället, så kan man komma runt det problemet.
Riesenschnauzern är den största av de tre, men här gäller det att inte döma hunden efter håren! Den kanske ser stor, tuff och hård ut, men i regel krävs inga hårda metoder varken i uppfostran eller dressyr. Tvärtom, mentaltester har visat att många riesen är veka. Dock är den mycket väl medveten när situationen är allvar, många är de historier om riesen som släppt in inbrottstjuven, men inte släppt ut den igen. Som ursprunglig vallhund är riesen mer inställd på samarbete, den räknas till en av våra mest pålitliga arbetshundar. I början användes den mest i rapport, sen var det sök som blev rasens trumf-kort. Men den är även en skicklig spårhund och en del har också hävdat sig i skydd. Att träna riesen kan göra ont! Den använder gärna föraren som stoppkloss vid inkallning, och för att hålla i spårlinan när den sätter full fart krävs rejäla handskar... De är helt enkelt stora, buffliga och glada! Riesen utbildas med fördel till räddningshund. Den kan konsten att rikta sin energi och koppla av mellan arbetsuppgifterna vilket gör att den har ork kvar även efter flera dagars krävande sök. Med hjälp av envisheten kan hunden plocka fram de extra resurser som behövs när en uppgift blir krävande. Denna egenskap har lyft många riesen till championat inom dragsporten, den är ihärdig, uthållig och totalt nonchalant gentemot vädergudarna. Det är dvärgen och mellisen också, så dåligt väder är ingen ursäkt för att skippa träningen (givetvis finns undantag).
Schnauzern ställer krav på sin förare, den är mycket kräsen både när det gäller träning och belöning. Det räcker inte att hitta en belöningsform den uppskattar, efter ett tag har det inte längre något värde i hundens ögon. Utebliven belöning ibland tänder schnauzern och håller den alert och förväntansfull. På lydnadsplan tröttnar den snabbt om man ställer många krav på en gång. Det bästa är att gå in för ett moment i taget och lattja med resten. Har man bekymmer med tävlingsnerverna kan man få problem, för schnauzern känner direkt om föraren är nervös, och då kroknar den. Resultaten på tävling brukar inte nå upp till de man får under träning, och det hänger mycket på föraren. Schnauzern mognar ganska sent och det kan ta tid att lära in ett moment. Å andra sidan, det den väl lärt sig sitter för livet, både när det gäller rätt och fel. Därför kan det vara mycket svårt att lära om ett moment, men man behöver inte gå och oroa sig för att det ska bli fel eller ligga steget före. Det räcker att vara uppmärksam på vart det barkar hän i tid och styra inlärningen åt rätt håll. Skulle man ändå råka ut för att ett moment befästs fel, är det lättaste att invagga schnauzern i tron att det är ett helt nytt moment när det är dags för ominlärning. Schnauzern kan vara mycket egensinnig. Har den väl bestämt sig att inte utföra det vi vill, är den mycket svårövertalad. Här gäller det att aldrig ge sig och akta sig för att belöna eller försöka muta bort tjurigheten. Schnauzern vill gärna testa ägaren och om det t ex är ett lydnadsmoment den strular med gäller det att "vinna" - hunden ska genomföra det. Lyckas man brukar det momentet inte vålla mer bekymmer. Här kan man skönja en liten skillnad mellan hanar och tikar - tikarna kan bli fruktansvärt svåra medan hanarna oftast tål en fight och sen är allt bra. Har man lyckats motivera rätt har man en kompis som aldrig sviker. I bruks har schnauzern stor fördel av sin självständighet, den behöver inte förarens stöd i besvärliga situationer. I agility däremot kan det bli problem, då schnauzern många gånger anser att den kan banan bättre än föraren. Å andra sidan har den inga problem att lämna föraren för att ta hinderkombinationer på egen hand. Har man problem med farten på agilitybanan, kan det vara värt att prova att själv öka tempot. Slutligen - schnauzern måste ständigt påminnas att den ska samarbeta. Men om man tillåter en viss självständighet slipper man hamna i konflikt i onödan.
Texten är sammanställd av Karin Olsson. Charlotta Ericsson Tävlar lägre klass spår, lydnadsklass II
och agility med riesen. Viss information har också hämtats från resp rasklubbs hemsida, från rasstandarderna samt ur HundSports rasspecialer nr 9/95 och 3/99 av Åsa Lindholm.
|
||||
(Sidan publicerad efter tillstånd från Karin Olsson)